The one place that calms me

Jag sitter framför laptopen på landet och försöker jobba på examensarbetet... Jag printade just ut all text jag hittills producerat och sidantalet är uppe vid 23 (+1 sida för källor).

Jag är egentligen för stressad för att hinna vara på landet men har bara kommit ut för en natt. Jag känner mig som en bilfri tonåring igen-pappa kom efter mig från stan och för hem mig igen imorgon. Jag skulle annars kört min älskade sardinburk till landet men dens körlyktor har bestämt sig för att inte fungera!! (Bilen skall som tur på service nästa vecka).

Jaktgubbarna på Tjusterby slaktar tre älgar idag och pappa behöver hjälp med att packa köttet-därför är jag alltså på landet. Jag kände mig obligerad att hjälpa med tanke på att en stor del av årets kött kommer att gå åt på bröllopsfesten i maj! (Det är säkert ingen överraskning att vi kommer ha älgrostbiff på menyn för vår bröllopsfest!) :) Så pappa har skjutit älgar till höger och vänster och är i allvarliga förhandlingar med Tjusterbys jaktförening om att få mera stekar ;) Jag gick en sväng via slakteriet (jag möttes av en syn som bara kan beskrivas som en moose massacre) och meddelade att jag bara kommit för att se hur mina bröllopsstekar artar sig... Jag såg inget som jag skulle ha känt igen som stekar men Stena stod och sågade revbensspjäll men en cirkelsåg och ett älgkadaver hängde upp och ner från taket. (Som tur är jag inte känslig för djurlik-jag har varit med sen jag lärt mig att gå. I Afrika ville jag alltid vara med när de skjutna djuren tömdes på inälvor!!)

Anywho! Jag sitter nu då ensam på Grels medan pappa slaktar älg... Jag tog med mig min laptop för att kunna jobba på examensarbetet under tiden... och som sagt så har jag kommit så långt att jag printat ut all text! :) Jag tror nämligen att jag börjar ha ganska långt all "riktig" text skriven... Jag skall nu läsa igenom allt tillsammans med min trofasta röda penna-alltid finns det något att tillägga eller ta bort!

Jag sitter vid ändan av vårt stora matbord så att jag ser ut genom fönstret ner mot viken. Oj vad det är vackert. Det är bara på landet som jag kan uppskatta vinterns skönhet! Himlen är rosa och solen har börjat gå ner, viken är frusen och täckt med ett jämt snötäcke, alla trädgrenar är tunga av snö.... Inte en enda vindpust... För första gången på flera veckor känner jag mig lung inombords! Knuten i magen känner jag inte av och kaoset av tankar har tystnat...Min puls är normal och jag känner mig lycklig. Det är samma sak varje gång jag kommer till landet, vare sig jag är här en dag eller två veckor, jag älskar att vara här och jag vill aldrig åka härifrån. Grels är den enda platsen på jorden som kan lugna ner mig när jag är som mest stressad. Det var en bra idé att komma ut för köttpackandet! Jag kanske inte får så mycket gjort på mitt arbete men desto viktigare är det att jag får känna mig stressfri om ens för en liten stund.

Stessen slog nämligen hårt på fredagen. Jag har levt i min stress och pratat om den en längre tid men har inte "på riktigt" känt av den förrän jag på fredagen, muntert, berättade allt för min shrink. Hon kunde inte förstå hur jag kunnat hålla mig så glad och positiv och sade t.o.m. att hon tyckte synd om mig... Jag traskade glatt hem och kände mig glad som en mört. Tills jag skulle göra mig i ordning för en jätte nära väns födelsedagsfest... Plötsligt medan jag fixade håret föll hela världens tyngder ner på mig! Min gräns kom emot. Det sade stopp. Jag orkade inte mera. Jag lade mig raklång på sängen och meddelade min älskade N att jag inte tänker gå på festen. Jag slängde täcket över mig och grät och grät och grät. Jag är trött på att vara trött, ledsen och stressad. Jag blev hemma den kvällen och tittade på tv (egentligen satt jag bara och stirrade men det låter mindre galet om jag säger att jag tittade på tv). På lördagen kände jag mig lite bättre, utan tvekan pågrund av fredag kvällens "komatos". Jag körde N till Drumsö, kom hem och skrev fyra timmar i sträck på mitt examensarbete! :) Sedan hyrde jag tre filmer (eurodagar på Filmtown) och gick och lade mig. Och nu är jag på landet! Härliga landet! Jag åker visserligen tillbaka till stan imorgon men kommer ut igen följande helg (och då är det långt veckoslut!). Stressen har inte lättat men jag har insett att jag måste försöka lugna ner mig. Och jag måste ta pauser annars är jag rädd att jag kommer att springa in i en (figurativ) betongvägg....

Då jag är som mest stressad (och då menar jag hysterisk-hela-jag -är-i-en-knut-stressboll-mode stressad) så är utsikten över vår vik (sommar/höst/vinter/vår) det enda som kan riktigt lungna min själ. Jag tänker sitta här en stund till och bara titta ut genom fönstret...

*Emmi*